Svenska kyrkan i Haiti – 1
Svenska kyrkan i Haiti – 2
Svenska kyrkan i Haiti – 3
Svenska kyrkan i Haiti – 4
Svenska kyrkan i Haiti – 5
Svenska kyrkan i Haiti – 6
Svenska kyrkan i Haiti – 7

Svenska kyrkan i Haiti – 4

Tomas Brundins blogg från Haiti - orginal sajt: Hela världen.Svenska kyrkans internationella arbete
Translate this page to - choose language



Enligt hövlighetsboken från 1929 ska man, när man konverserar, inte tala om politik, religion och sjukdomar. I Haiti kan man lägga ytterligare ett tabuområde för allmäntrevlig konversation på fester och sociala sammankomster. nämligen bostäder. Efter en vanlig arbetsdag i jordbävningens spår (från 07 till 21) frågade jag om den lokalanställda koordinatören för katastrofinsatser inte ville följa med och ta en öl tillsammans med oss som var på kortbesök. Nja, det vari nog lite kallt för det, tycke hon nog (24 grader, min amn.). Hon ville hem. - Var bor du? frågade jag, naivt, för att fortsätta småpratet och komma bort från allt fokus på döda, skadade och förödelse. - Vad menar du? Svarade hon undrande. - Bor du nära kontoret,Petion-Ville, eller är det långt? - Det är inte långt, men just nu bor jag på gatan. Tältläger i Haiti efter jordbävningen / katastrofen.
Ett tältläger har satts upp inuti en fotbollsarena för att ge människor tak över huvudet. Foto: Paul Jeffrey/ACT Alliance
Hur dum får man vara. Det visar sig nämligen att 37 av 55 personer på kontoret, som alla på ett eller annat arbetar med katastrofinsatserna, har förlorat sin bostad och behöver tält. Flera sover på kontoret, några i tältläger, men de flesta i personalstyrkan lever på gatan. Senare under kvällen nådde mig jordbävningens innebörd med full styrka. En vän till mig berättade under ett par timmar om sina innersta personliga erfarenheter av jordbävningen. Tårarna rann ner på mina kinder, och jag kan inte sova. Låt mig dela med er i stället, om ni orkar läsa. Min vän kan inte somna, inte utan ett eller två glas rom-sour (en haitisk nationaldruyck) för att få lugn i sinnet. Varje kväll. Sedan vaknar han kl. 04:00, lyssnande efter nya skalv.

Uppfarten till ett hus vid sidan av vägen. Foto: Paul Jeffrey/ACT Alliance.
Han satt i sin bil när skalvet kom, med sin nioåriga dotter. Egentligen skulle han ha varit och handlat i ”Caribbean”, det största snabbköpet i Port-au-Prince. Det ligger nu i ruiner. Nu var de i stället i bilen. Bilen skakades om, träden böjdes som de var av gummi. Efter skalvet åkte de hem. Eftersom huset stod kvar kunde det inte har varit så farligt. När han åkte tillbaka till kontoret var det ingen kvar, bara vakten. Dörren stod olåst. Egendomligt. När han sedan åkte längre ner i staden förstod han vad som hänt. Husen hade lösts upp i sina fogar genom att det först var den vertikala skakningen, sedan hade de skakats i sidled och fallit rakt ner. Bilar hamnade upp och ned. Men värst var alla döda. I tusental. Han bestämde sig för att inte längre räkna. Människor låg döda överallt, i hus, i skolor, som i en film. Bilderna spelas nu upp i hans huvud varje natt. Fruktansvärda bilder. Lemlästade kroppar, brutna ben och armar, en soffa, inälvor, en skadad motorcykel och en skola och ett antal döda skolflickor i sina fina blå skoluniformer, rosa små underbyxor och ett antal tillplattade och utsmetade små huvuden, flervåningshus i grushögar. Han kunde ta sig fram meter för meter. Allt i en enda röra. Hela kvarter fullständigt raderade. Kanske blir det bättre av att sätta ord på allt detta. Han tror det. Berätta om det. Precis det han såg och känner. När han nu åker runt i staden är det inte längre de döda han ser, utan de hus och ruiner som nu står kvar. Men bilderna av catterpillrar som lyfter över 20-25 kroppar och lägger i en massgrav försvinner inte. Inte de andra bilderna heller, inte utan rom-sour. När han och fd sambo åkte för att leta efter dotterns morföräldrarna kom de till en mur. Inget hus. Det måste vara fel gata. Han övertygade henne om att det var på rätt plats. Av huset fanns ingenting kvar. Bara grus, cement och armeringsjärn. Sambon grät, föll ihop, kramade hans ben, bet i benet i förtvivlan. Det fanns ingenting kvar. Man såg på slumområdena bakom huset som man aldrig sett förut. Då kom en granne och frågade vem de letade efter. ”Ja, de är där”, så pekade han lite längre ner på gatan. Sambon sprang, först åt fel håll. Han ropade efter henne och kunde inte hålla sig för skratt. Det var för komiskt. Hon sprang åt fel håll. Föräldrarna stod ju nedåt gatan och hon sprang uppåt. Helt fel. Först när han ropade vände hon om. Och fann dem. … Nu ska jag gå in i mitt tält. Jag tror att jag först nu börjar ta in vidden av katastrofen. Vi har alla siffror, om än osäkra. Statistiken. När nu enskild människa, en vän, delat sina erfarenheter får statistiken liv. 1,000,000 människor utan bostad. 1,000,000 som upplevt samma saker som min vän. Det är ofattbart. Och jag gråter. Positionspapperet om ”transitional shelter” får vänta tills i morgon. God natt. Tomas


Kommentarer:
11 svar so far
* Merkaptan // januari 27, 2010 vid 8:03 f m | Svara
Fantastiskt att läsa en sådan här historia. Man blir berörd och upprörd på samma gång när man får höra om människorna bakom och inte bara siffror på döda. *

Medföljare // januari 27, 2010 vid 11:33 f m | Svara
Den etikett och hövlighet finns inte som täcker de situationer och öden som du nu möter. Naturligtvis är det så. Det märks också i medias bevakning av katastrofen, tycker jag. Bilden som ges av Haiti och haitier saknar ibland alla drag av mänsklighet och respekt. Trots att allt egentligen förenar oss, inget skiljer oss åt. Samma oro för barnens framtid, det egna åldrandet, för stora bördor, för små möjligheter många måsten, lite vila… Det är bara skalan som är förskjuten. Groteskt förskjuten! Ändå i grunden likadan. Tack för dina berättelser som justerar skalan igen – även om det då blir smärtsamt att dela dem. *

Amanda Duregård // januari 27, 2010 vid 11:44 f m | Svara
Tack för att du låter oss få en liten inblick rätt in i verkligheten. Om jag trodde på gud skulle jag be för er, ni som arbetar med de drabbade och ni haitier som förlorat så mycket. I mina tankar finns ni alla.

* Zahra Medzeta // januari 27, 2010 vid 1:43 e m | Svara
Jag gråter med dig…. *

Göran Tesfai Skoglund // januari 27, 2010 vid 3:36 e m | Svara
Tack för att du delar med dig. Du och dina arbetskamrater finns med i tankar och förböner.
*
Kicki Andersson // januari 27, 2010 vid 4:02 e m | Svara
Tack för att du delar med dig av denna bild av det fruktansvärda. Styrka, klokskap och mod till dig i ditt uppdrag. Och till dem du möter. *

Ann-Katrin // januari 27, 2010 vid 5:02 e m | Svara
Vi ber och skottar snö.

* Fredrik // januari 27, 2010 vid 5:19 e m | Svara
Tack för att du tar dig tid att dela dina möten med människor och dina känslor. Din blog har gjort Haiti levande, trots all död och förstörelse!
*
Sven // januari 27, 2010 vid 5:31 e m | Svara
Tack för dina bilder och ord från Haiti. Jag tänker på Haiti varje dag…Önskar att tankarna ska ge kraft till alla drabbade människor och till Er som arbetar för Haitis folk. *

Zahra Medzeta // januari 27, 2010 vid 8:52 e m | Svara
Tomas Haiti blogg finna nu på min hemsida med översättings möjlighet till flertal språk med googel – translate . Allt s för att sprida kunskap om Tomas o alla andras arbete över there!

http://www.medzeta.se/haitibytomasbrundin.html

* svkint // januari 27, 2010 vid 8:54 e m | Svara
Tack för vänliga kommentare och engagemang. Det behövs verkligen! Ska nu iväg på ett koordineringsmöte med FN.

Denna sida är gjord som en kopia av min bror Tomas Brunins blogg på Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete för att fler ska kunna ta del av Tomas och hans medarbetares arbete.
Eventuella frågor eller kommentarer kontakta gärna mig på zahra@telia.com - jag befinner mig i Costa Rica och kan endast nås via mail.
Om du klickar på nedan googel annonser - eller annonser på någon av hemsidorna du hittar på min hemsida Medzeta.se - får jag några ören varje gång - alla ören går till HAITI - många bäckar små.... KLICKA !!
Startsida Medzeta.se
Free counter and web stats